Ibland tror man att man har problem, men då tänker man ett steg längre o inser att allt inte är vad det verkar vara. För det mesta finns det en lösning och alltid finns det nån som har det värre.

Imorgon blir det 45 minuter core, efter det kommer jag känna mig mör. Som tur är har jag Linda som blir med, så kan vi tycka lite synd om varandra.

Jag funderar på om jag har tappat förmågan eller om jag bara inte är lika full längre. Förmågan till vad kan man fråga sig. Den som det visste.
Man tror att det är rätt men det visar sig vara fel, man tror sig känna någon, det är fel. Man inser försent att man återigen är blåst. Men det gör ingenting, så mycket vet jag.
Idag är inte dagen jag ger upp, icke.

Annars så hoppas jag att mina nära o så vet hur mycket de betyder. Händer så mycket obehagligt runt om en och man inser att man måste ta hand om dem man bryr sig om.

Idag tänker jag på barnen i Bräcke som mist sin pappa.
Ibland vill man blunda o tro att det är en dröm.